Vart jag än vänder mig ser jag unga män mellan 17 och 19 iförda välstrukna skjortor och resolut bakåtkammat hår sippandes på what ever drink's in style eller ett glas vitt, någon verkar ny i hela trenden och har sin vana trogen beställt en vanlig öl - vilket givetvis inte ses med blida ögon av övriga i flocken.
Jag inbillar mig fördomsfullt nog att detta är ungdomar som aldrig gjort ett handtag i hela sina liv. Aldrig klippt gräset än mindre haft ett underbetalt kassabiträdesjobb på ICA Fiskebäck.
Hade det varit fredag eller lördag hade helrören och champagnen med största sannolikhet kommit inrullande i jämn takt och samtliga unga män inklusive deras kvinnliga kuttersmycken, dressade enligt rådande moderegler, hade nog helst av allt viftat taktfast med högerhänderna i takt med den elektroniska dansmusik stället bjuder.
Det är här det slår mig.
Inte att jag och mina vänner själva - med viss ironi - har händerna i luften utan det faktum att jag varje gång en ny anonym elektronisk partydänga kommer på spänt sitter och hoppas att det någon gång ska vara The Warning av Hot Chip.
Den nästan spädbarnsskallreliknande inledningen följd av den mjuk rytmen som består genom hela låten chockade mig redan första gången jag hörde på Accelerator The Big One i somras. Jag försökte skaka den av mig med skrattretande argument som "jag vill ha gitarr, trummor, bas och sorgsna män vid mikrofonen" och försökte i min enfald framhålla - visserligen utmärkta låtar likt Arctic Monkeys' From The Ritz to The Rubble, Bob Dylans Nettie Moore, The Killers' When you were young eller Phoenix' Rally som årets starkaste men till slut var det bara att inse; Hot Chip will break your neck snap of your head!
/Napoleon fo' shizzle dizzle!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar